Koestler, Arthur, "Slumpens rötter" HÄFTAD

Direkt efter sin frigivning sökte Koestler upp Mann och i samma ögonblick som Koestler ringde på Manns dörrklocka var Mann på väg att efter trettiofem år plötsligt få en ingivelse att läsa om boken The Buddenbrooks. Denna incident förändrade Koestlers attityd till ESP, vartill han tidigare varit mycket skeptisk, nästan hatisk. Koestler återvände till Frankrike och fortsatte med motståndet mot Stalin och Hitler. Han arresterades av statsmakten i Vichy men lyckades fly till England. I en av sina många böcker The Roots of Coincidence (1972) försöker Koestler finna den gemensamma nämnaren för synkronicitet. Han menar att C.G. Jung vad synkronicitet beträffar var influerad av Paul Kammerer och av Arthur Schopenhauer. Själv börjar Koestler söka fenomenets rötter inom kvantfysiken och i Alice i underlandvärlden där vår vardagslogik inte gäller. Koestler menar att om psi-fenomenen får ett allmänt godkännande så kommer hela vår vetenskapliga syn som vår civilisation bygger på att transformeras. Han hoppas att parapsykologin skall respekteras akademiskt och bli till ett attraktivt ämne för studenterna. Annars, skriver han, förblir vi med den utrustning vi nu har en Peeping Tom som bara via ett nyckelhål kan skåda evigheten. The Roots of Coincidence kom som överraskning för hans beundrare trots att han redan med Arrow in the Blue (1952) beskrivit sina oceaniska upplevelser och andra märkliga sammanträffanden, också beskrivna i The Invisible Writing (1954).

1970 etablerades KIB-stiftelsen som åtta år senare blev Koestlerstiftelsen i England. (KIB sår för de tre männen som var initiativtagarna Koestler, Inglis och Bloomfield). Ett av Koestlers intresseområden gällde levitation och Koestler menade att om människan kunde tränas till att ändra sin kroppstemperatur så borde hon också kunna förändra sin kroppsvikt. Viktmaskiner konstruerades och experiment genomfördes med olika metoder, men utan resultat. Koestler tog dock inte detta alltför allvarligt utan fortsatte att i sitt eget hem tillsammans med andra utföra liknande experiment. Koestler själv avslutade sitt liv med en överdos av tabletter 1983. Han hade då länge haft Parkinssons sjukdom och leukemi. Självmordet var väl planerat och han meddelade sitt beslut i ”To Whom it May Concern” som han skrivit åtta månader innan självmordet begicks.

Både Koestler och hans fru Cynthia hade testamenterat medel för en professur i parapsykologi och endast parapsykologi vid universitetet i England. Ansvaret för den inte alltför lätta uppgiften att etablera en professur lades på John Beloff. Edinburgh University där Koestler hade tjänstgjort sedan 1963 och undervisat ett flertal studenter i parapsykologi blev sätet härför med den amerikanske parapsykologen Bob Morris som förste innehavare av professuren.

Den Koestlerska Trojanska hästen lider numera nederlag, de amerikanska donationerna upphör allteftersom donatorerna avlider, men parapsykologin har trots allt en ’boom’ i England och många universitet har parapsykologiska institutioner som utexaminerar doktorer inom området. Många parapsykologer är inte nöjda enär man inom dessa institutioner försöker anpassa den parapsykologiska forskningen till vedertagna vetenskapliga reduktionistiska modeller och besätta stolarna med psi-skeptiska personer. Nyval till lärosätet är aktuellt just nu men processen nu före sommaren 2006 befinner sig i limbo.

Artikelförfattaren Paul Devereux tror att Koestlers namn definitivt försvinner ur parapsykologins historia.

(Paul Devereux recenserar boken av Arthur Koestler, sammanfattning och översättning EVE SUURVEE-RÅSTRAND, Parapsykologiska Notiser och Nyheter Nummer 34, December 2006.)

Häftad 152 sidor, A&K 1973. Fint skick.

78 kr