 Specialpris för dig som beställer direkt genom Parthenon: ENDAST 168:- Beställ direkt från oss till specialpris! |
Beställ direkt från oss till specialpris! Vissa människor får uppleva underliga ting som inte behöver vara skrämmande utan rentav kan vara lite komiska, åtminstone till viss del. En man tog kontakt med mig en dag och frågade med andan i halsen om spöken kunde vara retsamma, vilket jag intygade att de definitivt kunde vara. Spöken kan till och med vara rakt infernaliska och reta gallfeber på de boende, berättade jag för honom. Jag hörde på hans dialekt att han kom från mina gamla hemtrakter och eftersom jag fortfarande har en anknytning till den landsdelen, frågade jag var han bodde. Han bad om ett besök och jag tyckte att då jag ändå skulle åt det hållet inom en nära framtid, kunde jag göra honom till viljes. Jag fick veta att mannen och hans familj var öppna för att det fanns en andevärld och att de tidigare haft en del paranormala upplevelser. Spökerier var således ingenting som var dem särskilt främmande eller som de kände någon oresonlig rädsla inför. När jag kom fram möttes jag av en familj bestående av fem personer: mannen och hans fru och deras tre barn. Jag började med att känna av huset och upptäckte tydliga spår av aktivitet. Det fanns många energigångar där, som man kan känna i kroppen, men som jag framförallt känner i handflatorna när jag håller händerna framför mig som ett slags sökverktyg, i likhet med en slagruta eller pendel. Gångarna gick både hit och dit och inte i bestämda rörelsemönster, som var det vanliga. Tänk på hur man rör sig i sin bostad – ungefär över samma ställen när man förflyttar sig fram och tillbaka mellan olika rum. Likadant gör de jordbundna andarna, eftersom de lever i en mellanvärld som för dem är lika påtagligt verklig som vår fysiska värld är för oss. Efter mycket irrande hit och dit längs energispåren började jag förstå vad familjen råkat ut för. Jag uppfattade att föremål i deras hem försvann och dök upp på alla möjliga och omöjliga ställen. Det visade sig också vara riktigt. Invånarna i huset hade fått många glada skratt när bland annat en skruvmejsel plötsligt låg på ett margarinpaket i kylskåpet och pennor satt i blomkrukor istället för i sitt pennställ. Det tycks emellertid förhålla sig så att hyss av det slaget har en tendens att eskalera och bli obehagliga när man skrattar åt dem. Det var där familjen till slut hade hamnat – de kunde inte längre se det humoristiska i alltihop utan började bli irriterade och lite rädda. Och reagerar man på det sättet är det inte ovanligt att det fortsätter med att dylika oskyldiga fenomen ersätts av rena elakheter, som om frustrationen utlöser en otrevlig sida hos entiteterna. För otrevliga är precis vad de ofta kan bli när de inte längre får roa sig ohämmat och deras ofog inte längre värderas efter förtjänst. Som bekant finns det ju också levande människor som inte kan sätta gränser eller hejda sig, utan fortsätter härja och anser sig vara kvicka trots omgivningens livliga protesterande. När jag började ”känna in” vem eller vilka det kunde vara som rumsterade runt i huset, ramlade plötsligt diskborsten, som hängt på en krok på väggen ovanför diskbänken, ner i diskhon. Det kunde förstås förklaras med att den inte varit ordentligt upphängd, men samtidigt satte sig familjens katt på baken och började hasa sig fram i hiskelig fart, vilt ylande, medan raggen stod på ända som taggarna på en igelkott. Det var ett helt nytt beteende för den katten som aldrig gjort så tidigare, fick jag veta. Kattan såg fullkomligt vettskrämd ut och avslutade färden med att dunsa rakt in i en vägg, vilket satte stopp för framfarten. Vi tyckte synd om det arma skräckslagna djuret, men det hela såg så roligt ut att det inte gick att låta bli att dra på mun. Vi uppfattade det allihop som om något för oss osynligt gett henne en rejäl dask i baken, och det är ju inte speciellt vänligt gjort. Efter att ha krockat med väggen vände sig katten om och stirrade rätt ut i luften, antagligen omtöcknad, sprang fräsande fram till en av lillmattarna där hon klamrade sig fast, rev henne rejält på benet och bet dessutom till riktigt hårt, för att plötsligt släppa greppet och springa vidare ut i trädgården och försvinna någonstans i geografin. Gråt och tandagnisslan blev resultatet för dottern, som togs in i badrummet av sin mor för rengöring av såren. Men strax ropade mamman till oss från badrummet att något underligt var på gång, varpå resten av oss rusade dit in. Flaskan med desinfektionsmedel hade enligt mamman slagits ur handen på henne och rullade nu runt på golvet, vilket vi alla kunde se. Hon försökte ta tag i flaskan, men hur hon än ansträngde sig rullade den bara ifrån henne. Det blev likadant för oss andra, som också försökte få tag på den. Som pricken över i:et ställde sig flaskan till slut upp från liggande till stående på golvet alldeles av sig själv! Efter den pärsen skulle jag fortsätta mitt arbete och försöka få kontakt med den odräglige eller odrägliga spökena, om de var flera. Då satte stereon igång av sig själv och började spela på högsta volym, så vi alla hoppade högt. Mitt i det bisarra och skrämmande var allt det här ganska lustigt, trots allt. Jag beslöt att vi skulle ignorera spökets konster och se hur det hela skulle framskrida, och sålunda tog vi en paus för att dricka te. Familjen bjöd på nybakade muffins som jag verkligen såg fram emot att få sätta tänderna i, men när jag lagt en muffins på assietten och skulle ta den, fanns den plötsligt inte längre där, utan låg istället på sonens assiett, trots att han inte hade tagit för sig än. Ingen av oss hade observerat själva förflyttningen. Pojken satt på andra sidan bordet och sa att han inte hade velat ha något bröd. Jag sa att vi inte skulle bry oss om det inträffade, utan tog sonika en ny muffins och höll den i handen hela tiden. Det var bäst att låtsas som ingenting. Under tedrickandet brakade det plötsligt till på övervåningen, men inte heller det låtsades någon av oss om. Senare upptäckte vi att en blomkruka fallit i golvet men fortfarande var hel. Orsaken till det kunde bortförklaras med korsdrag – bestämde vi oss för i alla fall. Nästa incident gick emellertid inte att nonchalera, eftersom vi bara var tvungna att skratta så tårarna rann. Ute i hallen fick jag kontakt med en yngre varelse, vars hela osynliga gestalt vibrerade av energi. Det var definitivt ett spöke; jag fick en känsla jag mycket väl kände igen. När vi stod där och skulle kommunicera med spöket, fick mannen i huset plötsligt en stråhatt på huvudet, som ”föll” ner från hyllan rakt på hans skult. Det var hustruns solhatt, prydd med röda prickar på ett band som hängde ner från brättet och som hon brukade ha när hon arbetade i trädgården. Hans min var oslagbar! Där stod denne långe, något grovhuggne man med den söta hatten på huvudet. Vi provade senare att putta ner hatten för att se var den skulle ha hamnat om den ramlat ner av sig själv. Vi upptäckte att det med allra största säkerhet varit omöjligt för den att falla rakt på hans huvud om den rasat av egen kraft. Man kan också undra varför hatten skulle ha ramlat ner just då. Vi hade inte stått direkt under hyllan eller stött ihop med den och hatten hade legat tryggt där uppe, inte ovanpå något annat som kunde ha fått den att komma i svang och rasa ner. Strax före tillbudet med hatten kände jag en förändring i energin som jag fått kontakt med, vilket jag tolkade som att spöket gjorde en rörelse. Nu tänkte jag inte släppa greppet om det utan påbörjade min inre kommunikation och fick faktiskt gensvar. Till slut kunde jag hjälpa den jordbundne anden vidare mot ljuset och dessutom fick jag veta dess namn och även orsaken till att den uppehållit sig där. Om orsaken var korrekt var inte möjligt att få någon klarhet i, men namnet och kopplingen till platsen visade sig vara riktiga när familjen senare undersökte saken närmare. Lugnt blev det också, tack och lov. Det man bör tänka på enligt min erfarenhet om man råkar ut för något liknande, är att inte uppmuntra sådana retstickor i andeform, utan i ett relativt tidigt skede säga ifrån att man inte tolererar rackartygen. Alla spöken och andar tillhör givetvis inte den sorten, men märker man att fenomenen eskalerar och börjar ta sig uttryck man inte kan acceptera, ska man med bestämd röst säga ifrån. Just den typen av väsen hör dock inte till vanligheterna. Det tycks finnas olika sorters spöken, precis som det finns olika sorters människor. Man kan dra slutsatsen att vårt sinnelag uppenbarligen inte förändras särskilt mycket när vi dör. Man får heller inte glömma att sådana poltergeist-liknande fenomen inte alltid beror på några jordbundna andar eller spöken, utan också kan emanera från människan själv. Boken är äntligen här - läs den spännande
fortsättningen!
|
|
LÄS
MER
BESTÄLL
DIREKT FRÅN OSS TILL SPECIALPRIS! |
|
